Söndagen var mycket speciellt. Det är jätte stressigt upplevelse att kunna berätta sina erfarenheter för ungefär en och en halv tusen människor. Jag kännde hur snabbt mitt hjärta slog, och liksom hörde det i mina öron  och i mitt huvud. När jag gick ut på scenen så blev jag mycket lugn som om det var bara  en övning. Jag ville att det går bra och  att andra ska bli glada av det som jag säger. Det var många som sa, smsade, och skrivit efter att de tyckte om det jag berättade. Jag tycker att alla borde tro att det inte bara våran kraft som gäller, och att de anstränger sig i såna sker som är extra viktigt nu. Jag är så glad att jag har så fina vänner. Och jag kan säga det att jag verkligen tackar Gud för att jag har de. Att bli vän med någon kräver det mycket känslor. Man måste kunna förlåta och säga förlåt. Man måste lyssna, och känna att man kan prata med den andra. Det kräver tålamod och mycket kärlek. Det går inte att en älskar sig själv. När man är vän måste man älska den andra mer än sig själv. Ibland kanske det funkar att en självisk person har vänner, men det funkar inte på längre tid och sånt vänskåp måste ibland slutas tyvärr. Så klart den självisk ska inte se sitt fel i situationen då. Och det kan kännäs tomt och konstigt att sluta prata med någon som man älskade som in syster/broder. Men det bara är så. Godnatt.