Idag är värsta dag i mitt liv. Jag känner mig som om jag vill dö nu. Jag varit med om situationer då jag kune dö några gånger faktiskt, och aldrig ville jag dö, jag grat att leva. Kämpat för det. Och nu är väldigt tvärtom. Först bryr ingen sig om att jag åker hem själv eller inte, 'ingen fara du bor ju bara i skärholmen'-liksom, utan att man gör så utan ord, man bara vänder sig om och går till bilen. Sen läser jag att hon som jag hjälpte igår, tackar någon kompis, som hon var med idag, att hon är världens bästaste och att hon kan tro på henne alltid för hon alltid är bredvid. Tack för en örfil, känns det som. Sen de tre ord i sms som slutade allting, jag förstod att jag måste sluta drömma, och då börja det rinna. Gick hela vägen och grät och grät och grät. Jag vill inte bli själv  här längre. Jag vill tillbaka till Polen till min vän. Hon är enda jag har i hela världen. Min mage gör ont som ingen värktablett kan hjälpa till, och jag redan vet att den här veckan kommer inte blir bra, för den kommer inte börja bra.